Anna Therese Elisabeth

Hej igen!

Jag fick mersmak av att blogga därav två inlägg på kort tid :) egentligen borde jag plugga inför seminariet imorgon men detta är betydligt roligare. Jag tänkte berätta hur det gick till när jag blev med barn (Fast det vet nog alla) så jag tänkte nog mer berätta om hur jag och alla mina nära reagerade när vi fick beskedet:

Min mens kom inte på en vecka men det var inget konstigt för mig eftersom den ofta var försenad. Patricia (min bästa vän) sa till mig flera gånger att jag var tvungen att göra testet NU! Jag tog det inte så allvarligt för jag trodde verkligen inte att jag var med barn. Andra gånger när mensen varit försenad så har jag vart bombsäker på att jag varit gravid men denna gången var jag säker på att jag INTE var det. Första gången jag tänkte på det rikitgt ordentligt, jag kanske faktiskt var gravid var när vi va i Rom i början av juli. Jag, Gustav och Moa åkte ner och hälsade på Gustavs föräldrar som var där och semstrade. När vi en kväll skulle dricka vin till maten så tänkte jag "jag kanske ska ta det lite lugnt med vinet i fall att jag är gravid". Jag hade det liksom i bakhuvudet hela tiden. Jag hade nämnt det för Gustav att det kunde vara så att jag var gravid och att jag borde göra ett test men han trodde att det var lugnt, vilket också lugnade mig en del.
När vi kom hem ifrån Rom så köpte jag ett test på apoteket och gjorde det när jag var på jobbet (jag kunde inte hålla mig tills jag kom hem). Nu i efterhand så var det de dummaste jag kunde göra eftersom testet då var positivt och jag fick en rejäl chock, blev kritvit i ansiktet (och då menar jag KRITVIT) och började storgråta. Hur skulle jag orka jobba vidare en dag som denna? Jag ringde upp Gustav först och berättade, han blev alldeles tyst och sa sen några få ord som "jaha" "okej" "är du säker?" osv. Vi bestämde oss för att köpa ett till test när han kom hem eftersom sådana test inte alltid är 100% tillförlitliga. Mammas första kommentar när jag ringde henne var "Jag visste det!". Jaha tänkte jag.
Jag och Gustav åkte och köpte ett till test när han kom hem och det visade tydligt att jag var gravid. Mina tankar som kom upp i huvudet var "Vad gör vi nu? Nu finns det två alternativ antingen abort eller behålla barnet vilket betyder att jag då ska bli mamma om 9 månader. Mamma, herre gud det är ju hur stort som helst!
Det var en väldigt jobbig tid, jag grät omvartannat och var väldigt arg. Det som var positivt i det hela var att jag fick en bekräftelse på att jag faktiskt kunde bli gravid eftersom jag hela tiden trott att jag inte kunde bli det.

Grejen är den att jag och Gustav har snackat om att vi vill ha barn i princip hela tiden vi varit tillsammans, så att vi skulle skaffa barn var det inga tvivel om. Men tajmingen med att både jag och Gustav pluggade var det som gjorde att vi kanske var tvungen att ta bort barnet. Vi pratade mycket med både mina, Gustavs föräldrar, en kurator och jag pratade också med mina vänner Patricia och Andrea. Vi skrev upp fördelar och nackdelar och pratade om hur vi skulle lösa allt. Det var jobbiga veckor, det var ju bara VI som kunde bestämma oss. Inte min mamma och inte min pappa utan nu var det bara VI som kunde ta ett beslut.

Efter veckor av prat med alla anhöriga så kände jag på mig att vi skulle behålla barnet. Jag hade vid denna tidpunkt smält alltsammans och "mamma Anna" klingade bättre och bättre i mina öron för varje dag. Jag fick en tid hos en gynekolog för att göra ett ultraljud och se hur långt gången jag var. Jag var i vecka 7 (6+3) när jag kom dit. Detta betydde att barnet hade blivit till efter min förbannat stora fysiologitenta. Jag skrattade lite för mig själv. Barnet var nu 7,5 mm (OBS! Millimeter!!) från huvud till rumpa. Efter ett tag sa läkaren "nu ska vi kolla om det finns fler här", mitt hjärta stannade för ett tag men han såg till slut bara en liten varelse där inne. Tur för oss, haha.
Jag fick kolla på skärmen och såg en liten boll som man såg ett hjärta slå i, jag blev helt varm i kroppen och började att gråta. Gynekologen sa att det inte var så vanligt att man såg att hjärtat slog såpass tidigt och DET var dem orden som gjorde att vi bestämde oss för att behålla barnet. Både jag och Gustav sa att "den där inne" ville visa för oss att den ville komma till världen.

Nu idag är jag så lycklig över att vi tog just detta beslutet, jag kan inte fatta att jag ska få en bebis som är hälften Gustav och hälften mig. Att skaffa barn med den man älskar och är otroligt kär i är det bästa man kan vara med om. Vi pratar om och med bebisen varje dag och vi längtar så tills den lille/lilla kommer ut. Nu är jag i vecka 19 och imorgon ska vi göra vårt andra ultraljud och det har jag längtat efter så länge nu så jag är alldeles pirrig i magen. Jag återkommer med bilder imorgon!

/Anna.