Anna Therese Elisabeth

För ett år sedan gick jag i väntans tider med en stor, stor mage. Med spänning och förväntan inför vad som skulle komma att förändra mitt och vårt liv för alltid. Tankarna snurrade angående förlossning, kön, namn, skrikig/snäll bebis, kommer vi få sova på nätterna? kommer amningen funka? osv. Nu sitter jag här med en snart 1-årig liten (stor) Wilma och fattar rent ut sagt inte vart tiden har tagit vägen. Ett tips till er som ska bli mammor är att skriva ner så mycket som möjligt om erat barn. Jag var jätteduktig i början men sen när vi flyttade så har det blivit mindre utav det. Tråkigt nog. Bebistiden kommer aldrig tillbaka igen och det är både med glädje (inför vad som komma skall) och lite ledsamhet eftersom den faktiskt är över. Men nya och roliga utmaningar väntar och jag ser fram emot att följa och vara delaktig i Wilmas liv och se vad hon kommer bli för en liten person, vad hon kommer att gilla/inte gilla osv.
Klyshigt men sant: Det känns som om det var igår som vi gick i den där oerhört långa korridoren med bilden av en bebis med världens längsta navelsträng skymtande brevid mig. Navelsträngen ledde till förlossningsavdelningen och 12 timmar senare kom vi ut med världens finaste lilla skatt.



Rund och go. 

I natt kl 02:48 väckte Wilma både mig och Gustav för att ha en liten "show". Piggare och gladare än någonsin så underhöll hon oss i ca en timma. I vanliga fall brukar vi inte uppmuntra detta beteende men denna gången kunde vi inte sluta skratta. Hon ställde sig på huvud, pratade kinesiska, pekade på allt i hela rummet och förklarade vad det var (!), pussades, SKRATTADE, matade mig med nappflaskan osv. Till slut somnade hon om efter att hon insett att mamma och pappa var tvungna att sova för att orka med morgondagen. Hur kan man bara vakna upp mitt i natten och vara hur pigg som helst och dessutom vara på ett strålande humör? Jag hoppas dock inte detta blir en vana ;)

Vår lördag har bestått av dessa händelser:

- Målning (TACK Maria för hjälpen!) utav hallen. Långt ifrån klart dock.



- Räksmörgås alá Gustav och melodifestivalmys



- Och såklart Wilma som här precis har tagit ett bad. Trollungevarning!

Denna skylten fick vi av Moa häromdagen och den stämmer perfekt in på oss...



...Och denna underbara lampan fick jag och Gustav av mamma igår när hon kom hem ifrån Jämtland.

Är jag just nu. Vad gör man när man är sjuk själv och har en dotter som kräver all uppmärksamhet och inte vill vara själv i en minut? Helst av allt så hade jag bara velat gå o lägga mig i soffan med en film och inte gå upp på hela dagen. Men så funkar det inte riktigt utan nu är det bara att "leka" tills hon somnar och sen får jag ta det lugnt. Wilma har börjat med att sova bara en gång om dagen så egentiden är så gott som borta nu. Just nu sover Wilma sjukt dåligt på nätterna också och jag bara väntar på den där vändingen som alla pratar om. Om den nånsin kommer.... OJ vad det var synd om mig idag. Men det är ingen dans på rosor att vara mamma varje dag. Hon är duktig på att gå nu iallafall och tar steg titt som tätt. Snart springer väl hon.

Igår ringde min hyresvärd och sa att vi skulle få flytta in den 13 april redan. SÅ SJUKT SKÖNT! Mindre än 2 månader kvar nu. Nu kanske jag till och med kan fira min födelsedag i lägenheten (om vi är snabba med att komma i ordning vill säga.)

Ha en go dag mina vänner!

Har haft en jättemysig dag med besök av Jessica och Tindra. Vi åt lunch, pratade om livet, fikade, gick promenad i solen och gungade med våra små döttrar. Den fina dagen avslutades med att Isac tittade förbi och drack kaffe. I morgon ska vi på inflyttningsfest till Lisa och det ser jag fram emot med råge. Korrekt? Nja.

Satt och kollade igenom bilder på min gamla dator här hemma idag och blev helt nostalgisk när jag såg alla bilder. Det var bland annat bilder från de resor jag och Gustav har varit på ihop och jag längtar så tills vi ska åka iväg på nästa resa. I fredags hade vi 3, 5 år tillsammans och det kanske inte är så mycket att fira egentligen men trots att Gustav var så sjuk att han knappt kunde stå upp så hade han åkt och köpt en present till mig efter jobbet. Jag fick en jättefin ljuslykta och ett kuddfodral där det stod Du är min ros på. Han är så snäll min fina kille, bättre kille än honom finns inte. Och lika kär är jag nu som då.

..att det är mitt hår som visas på dessa två bilderna. Många tror nog att jag har rakt hår men här är mitt sanna jag då jag inte gjort något med håret. Själv hatar jag det men jag vet att tex. Jenny älskar den krulliga sidan av mig :)

Denna helgen har varit den tråkigaste helgen på länge. När Gustav kom hem ifrån jobbet i fredags så sa han att han kände sig kass, jag låg redan i sängen och bara väntade på att jag skulle börja spy. Vilket jag senare gjorde och höll på hela natten. Gustav var lika kass han med. Som tur var så hade mamma lilla W så vi fick vara sjuka i fred. Men fy va dåligt vi mådde. Magsjuka måste vara bland det jobbigaste som man kan ha, tur är att det snabbt går över iallafall. Dagen efter var vi möra och försökte ta hand om Wilma så gott vi kunde. För då var det nämligen min mammas tur att hänga över hinken. Och hon är inte bra än. På hela helgen har jag ätit två rostade mackor, en risifrutti och coca cola. Kul helg!  



Mina två sjuklingar!

Då var det Wilmas tur att drabbas av magsjuka. Mindre roligt att se sin lilla dotter kräkas och bli så rädd för det så hon börjar gråta bara för att hon inte fattar vad som händer. I natt blev det inte många timmars sömn men hon har tack och lov tagit igen det idag på dagen. Min lilla docka! Hon har iallafall druckit massa vatten vilket är ett måste för annars kan de torka ut. Hoppas på bättring i natt och i morgon.

Sen över till det oerhört traumatiska som hände i Thailand igår morse. Jag fick reda på det genom kompisars status på facebook då det bland annat stod "Varberg- en stad i STOR sorg" och då gick jag genast in på aftonbladet och läste att det var två par i 20 års åldern som hade omkommit i en trafikolycka. En kompis till mig som bor i Varberg är i Thailand just nu med hennes kille och ett par till så jag var övertygad om att det var de som hade drabbats. Det visade sig att det var ett par andra ungdomar och det är så fruktansvärt att det inte går att beskriva med ord. Tänk att de var på sin "drömresa" och nu kommer de inte hem. Tungt. Mörkt. Svart. Ofattbart. Tankar går till deras familj, vänner och andra anhöriga. Tänk vad livet kan ändras fort.

Jag som skrev att jag var sugen på att åka till Thailand i förra inlägget. Det tar jag tillbaka nu.

TA VARA PÅ VARANDRA DÄR UTE! <3