För ett år sedan gick jag i väntans tider med en stor, stor mage. Med spänning och förväntan inför vad som skulle komma att förändra mitt och vårt liv för alltid. Tankarna snurrade angående förlossning, kön, namn, skrikig/snäll bebis, kommer vi få sova på nätterna? kommer amningen funka? osv. Nu sitter jag här med en snart 1-årig liten (stor) Wilma och fattar rent ut sagt inte vart tiden har tagit vägen. Ett tips till er som ska bli mammor är att skriva ner så mycket som möjligt om erat barn. Jag var jätteduktig i början men sen när vi flyttade så har det blivit mindre utav det. Tråkigt nog. Bebistiden kommer aldrig tillbaka igen och det är både med glädje (inför vad som komma skall) och lite ledsamhet eftersom den faktiskt är över. Men nya och roliga utmaningar väntar och jag ser fram emot att följa och vara delaktig i Wilmas liv och se vad hon kommer bli för en liten person, vad hon kommer att gilla/inte gilla osv. Klyshigt men sant: Det känns som om det var igår som vi gick i den där oerhört långa korridoren med bilden av en bebis med världens längsta navelsträng skymtande brevid mig. Navelsträngen ledde till förlossningsavdelningen och 12 timmar senare kom vi ut med världens finaste lilla skatt.
3